Att vara känslomässigt talför är inte alltid det lättaste. Jag inser mer och mer hur påverkad jag är av gamla förhållanden. Att vara inkörd på att vissa saker ska vara på ett visst sätt finns med. Tyvärr får det mig, att i vissa situationer, vara allt annat än talför. Att släppa sin gard och bli sårbar när det gäller känslor är i vissa avseenden svårare än att bestiga ett berg. Jag hade mitt livs hittills största känslomässiga bergodalbana för drygt tre år sen. Att bryta ett fyra års förhållande är inget man gör bara så där. Fast när det väl hände visste jag och det skulle antagligen besparat mig många sömnlösa nätter om det hänt lite tidigare. Men det är sant som man säger: hoppet är det sista som överger en. Men i detta förhållande så anpassade jag mig mycket efter en annan persons uppfattningar. Och jag gör gärna uppoffringar för den jag lever med, men man måste också få uppoffringar tillbaka. Vissa saker bör dessutom inte vara något man ska behöva offra. Vissa saker är att vara i ett förhållande. Att man i vissa lägen villkorslöst ställer upp för den andra. Att man har den andres välmående i sitt första rum. Och vad som är välmående för mig behöver ju inte nödvändigtvis vara det för den andre. MEN om det är något som påverkar den andres välmående och är en förhållandevis liten uppoffring för mig, då är den uppoffringen självklar. För mig. Det har tyvärr inte alltid varit så tillbaka och det är en av mina stora akilleshälar när det kommer till känslomässig trygghet. För att inte få den uppoffringen av den man lever med är som att få ett slag i magen. För mig är det inte en uppoffring för mig är det att älska.
Att se bortom den ryggsäck man har med sig är tyvärr inte alltid det enklaste och även om varje nytt möte ska ses med nya ögon krävs det i vissa fall så lite för att man ska gräva i gamla känslor. Kanske är det just därför det är så vanskligt med känslor. Lika mycket som de kan lyfta en till skyarna lika mycket, om inte mer, kan de också sänka en i bott.
Hur tar man sig ur ett destruktivt känslobeteende? Genom öppenhet! Det är också det som gör en sårbar!
Men vågar man inte vara sårbar är det också svårt att älska och att älskas. Hinder är till för att klättra över inte för att stoppas av.
Pusd o kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar