Ja, jag har insett att det tar tid för hjärnan att ställa om sig på invanda saker, även om det är så att det är konkreta och synliga saker som ändras. Att minska i vikt och få en "ny" kroppsform är en sån sak som tar tid för hjärnan att acceptera/se/uppfatta. I alla fall för mig har det varit så, nu när jag gått ner i vikt och nu minskat på såna ställen så det verkligen gör skillnad - mage, rumpa, lår... Och jag vet ju att jag blivit mindre, det märks på kläderna och när jag köper något nytt får man gå ner i storlek. Men det är just det där med den invanda tankesättet, för det är inte så att jag automatiskt tar en storlek mindre från början, nej jag provar den "vanliga" och får se gå och hämta mindre. Visst just i en provhytt kan ju det vara en humörhöjare, eftersom man av någon konstig anledning väldigt sällan är snygg i just provhytten =0) Men även när man står framför sin egen spegel och vrider och vänder på sig så kan jag ärligt säga att det tagit tid, klart jag insett att jag blivit mindre, men det där att inse att det är ganska så mycket mindre man blivit tar tid. Sen har man ju dagar, veckor som man känner sig mer eller mindre smal... Idag var iallafall en sån dag när jag slängde ett extra öga i spegeln och insåg att det är en ganska liten
Jag som avbildades. De som känt mig länge vet att jag tillhör de där som sitter ganska skönt med mycket rumpa - vilket vi idag kan tacka J-Lo för att det är mer accepterat ;0) - och när jag tittar tillbaka på min skoltid, högstadiet och gymnasiet, så var jag en rund tjej.... och nu kanske du tänker att "det säger alla tjejer i den åldern" och ja, så kan det nog vara...men det är sanningen och det syns när man kollar på kort från den tiden. Jag tror inte att jag led så där jättemycket av det just då, har alltid haft ett gott självförtroende och en bra självkänsla, även om det är klart att jag naturligtvis också ville ha den där smala midjan och lilla rumpan så man kunde dra på sig de där smala jeansen. Men det var ändå inget som jag idag ser som ett problem. Vi har helt enkelt den formen i vår släkt ;0) Men jag kom till en punkt i livet när jag kände att nu får det vara bra, hit men inte längre. Och det är väl det som gör att man inte fortsätter in i en sjuklig fetma. Och min viktresa har pågått under en längre tid, som för så många andra. Och det har varit både Viktväktarna med points och kaloriräkning. Och ja, det har funkat just då och när man är inne i det med ett stenhårt fokus. Jag har gått ner och varit nöjd med mig själv, men problemet är att det inte håller i längden, man kommer alltid in i tider i livet när det inte funkar med points eller med att väga och räkna kalorier... Det var först för ungefär 3-4 år sen som jag bestämde mig för att nu är det för alltid, nu ska jag lära mig ett sätt som håller i längden. Då gick jag med i Viktklubb på Aftonbladet och då var det väga och mäta, räkna kalorier som gällde. Det var ett relativt enkelt sätt, då man förde matdagbok på deras sida och de flesta normala livsmedel fanns i en databas. Men det var ett ständigt jagande eller räknade på att om jag nu ska göra det, äta det, dricka det så får jag göra si och så. Jag MÅSTE gå en promenad i snabbt tempo en timme, så kunde man få äta en god middag och kanske dricka ett glas vin. Och visst principen med det du äter ska du göra av med är en bra grundtanke, men de där dagarna när motionen inte kan få en naturlig plats i almanackan, ska man inte få äta gott då?!
Kommer man igång och får rutin på träningen så lyckas man med det! Ja, jo men till och med jag som tränar 4-5 dagar i veckan har vissa perioder när träningen inte kommer i första hand, för att man har annat som måste göras. Så därför tycker jag det är så oerhört skönt att jag äntligen hittat en kosthållning som tillåter mig att äta gott jämt, jag kan dricka vin på helgen utan att jag måste springa ett maraton eller leva på isbergssallad. Och som väldigt tacksamt tar bort den lilla putmagen som man allt som oftast brukar få kvar oavsett om man går ner eller inte. Och nu passar det mig oklandrigt att äta lågkolhydratskost, då jag inte saknar potatis, ris eller pasta överhuvudtaget. Visst jag älskar choklad och kan vara en riktig snaskråtta, och jag tillhör de som äter lågkolhydratkost men som väljer att äta choklad och lite smågodis ibland. Och jag tänker så att om jag nu hade ätit en massa kolhydrater i form av potais, ris och pasta, som mest funkar som en utfyllnad och inte mättar speciellt länge, så hade de där godisbitarna hoppat upp och satt sig kvar...
Det är så skönt att ha hittat rätt i kost och motion och att dessutom göra det så man är i sitt livs bästa form när man fyller 30 gör ju inte saken sämre =D
Ha nu en bra torsdag, jag ska jobba länge!
KRAMEN
.jpg)
