Min mamma har sagt vid nåt tillfälle att "I den klassen var det tjejerna som bestämde, där hade inte killarna nåt att sätta emot". Den där klassen är min grundskoleklass. Vi var ett gäng starka tjejer med skinn på näsan som inte tog vad som helst. Jättebra är ju antagligen reaktionen på det. Och ja, jag anser att tjejer lika väl som killar har rätt att uttrycka och sätta sig främst. Jag tillhör ju trots allt en generation där det fortfarande var okej med kommentaren "pojkar är ju så" eller "vi sätter henne brevid så blir det lugnt". Att använda en persons kön som ursäkt för att man är på ena eller andra sättet tycker jag är rent skitsnack. Vad är det som säger att inte en tjej kan göra saker på djävulskap eller att en kille kan vara motpol på nån som är lite "stökig". Och stökig, vem fan väljer att vara det om man har andra alternativ?! Kan det vara så att vi skapar våra stökiga ungar själva? Att vi, som vuxna, talar om med ord eller kroppsspråk att Du lilla vän är/ska vara stökig. Och vad innebär det att vara stökig? Att inte sitta tyst och göra som man blir tillsagd? Då är jag mer än gärna lite stökig! För visst var (är) det så, att vi fostrar våra barn att sitta tysta och lyssna. Men frågan är, får vi då drivande, påhittiga, företagsamma ungdomar/vuxna av det? För visst är det det vi vill ha, när de väl blivit tillräckligt gamla?! Och hur lär man sig om man inte får testa, göra fel och vara lite stökig utanför ramarna...
Det var igentligen inte alls detta jag skulle komma till, men detta ämne fascinerar mig väldigt mycket och är något som är en stor del av min pedagogiska grundtanke. Något jag kan prata länge om.
Men vi var alltså ett gäng starka tjejer och jag tror inte att det var unikt för vår klass då, jag tror att det nånstans här började bli mer acceptabelt att tjejerna tog plats, vi lät oss inte vara mindre värda eller låta oss tro att inte vi kunde bli precis vad vi vill. Och vi bad inte om ursäkt för oss. Och det är ju jättebra. Men kan det också ha skapat en annan sida? En reaktion som innebär att några står förvirrade och inte vet vad och var de vill?! Vi upplever att många killar i 30-35års åldern är en generation som är lite "vilse i pannkakan". Man vet inte vad man vill och framför allt tar man inte ansvar för sig själv. Man står och stampar och vill en sak ena dan och en annan den andra. Att våga släppa och säga fine vi testar, vi kör på detta nu. Bära eller brista. Men nej, det ska vankas som katt kring het gröt. Och visst kan jag också vara sån ibland, men jag tycker mig ändå veta vad jag vill. Och det är just det som fått mig att fundera på om det är dom eller vi. Kan det vara så att vi tjejer är så jädra målmedvetna och säkra på vår plats att vi helt enkelt inte lämnar plats för killarna att veta vad dom vill?! Att vi redan har vår väg utstakad att det känns oövervinnligt att ta sig in på den vägen, att VI inte lämnar plats för en avstickare?!
Jag har haft två tillfällen i mitt vuxna liv då jag kommit till insikt med att jag, och enbart jag, kan förändra mitt liv. Första gången var för nästan tio år sen...
Att vara en extremt uppbokad person med resor inbokade var o varannan helg och en hel sommar med jobb lämnar inte mycket plats för spontana saker och möjligheten att träffa nya människor, inte ens de vänner man redan har hinns med då. Den insikten ledde mig till jobb halva sommaren med mer tid för vänner och ganska snabbt en ny bekantskap. Och för första gången såg min mamma att jag längtade hem, hem till något/någon.
Den andra gången var lite mer omtumlande. Det var för snart fyra år sen och jag kom till en punkt där jag valde att inte kliva ur sängen på en vecka. Jag ansåg mig inte ha nån anledning... Att känna så är inte något som är likt mig, men man kommer till en punkt där valen man gjort snarare bryter ner än stärker. Att komma till insikten att ingen annan än jag kan se till att jag mår bra resulterade i att jag gjorde nåt av det tuffaste jag gjort. Bryta och börja om, välja en ny, helt oväntad väg i livet. Som sagt ingen annan än DU kan se till att DU mår bra.
Så frågan kvarstår är det vi eller dom?!? Visst man är alltid ansvarig för sitt eget liv och de val man gör...
Detta blev ett långt, djupt och väldigt personligt inlägg. Men det är väl detta det handlar om, att släppa på garden och våga!? <3
Ha en skön söndag, här blir det till att dra på sig regnkläderna och ge sig ut på promenad. Den fyrbenta gästen kallar =)
Kramen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar