Kvinnodagen har firats sedan 1910 och på den tiden var det kanske mer relevant med en speciell dag för kvinnor, eftersom kvinnorna inte alls hade samma rättigheter som männen. Idag, 2011, borde det inte behövas en speciell dag för kvinnorna (männen har ju fortfarande ingen speciell mansdag, så alla andra dagar är deras, eller?!) Vi borde "firas" lika mycket oavsett kön, varje dag. Att det ska vara den egna personen och dess engagemang som borde stå i fokus.
Kan det vara så att vi, kvinnorna, själva är med och bidrar till att göra oss särbehandlade, eftersom vi anser oss behöva en speciell dag då vi kan hävda oss och säga IDAG är det min dag, så då får du (mannen) göra det och det istället för mig!? Varför kan han inte hjälpa till att göra det vilken dag som helst? Är det för att vi inte ger honom en chans eller för att vi räknar med att han inte ska/kan/vill? Och vad gör vi sen, jo vi gnäller lite över att han aldrig gör något, att det bara är du som fixar med allt... Känns det igen? Jag hade antagligen inte heller gjort det om någon annan hela tiden gör det åt mig, om disken jag lämnar på bänken redan är inställd i maskinen, nästa gång jag kommer till köket, ja då kommer jag antagligen inte ens bry mig att ta en extratur till köket nästa gång...
Kanske kan anses lite provocerande att jag säger så, men jag tror faktiskt att det är sant, oavsett om du är man eller kvinna, så är människan lat. Vi gör inte mer än vi måste, i alla fall inte sånt som hör till vardagen, som disk, städ och annat fantastiskt tråkigt. Nu anser jag naturligtvis att vi har långt kvar för att få ett jämställt samhälle när det gäller löner, ledarpositioner och sånt. Men jag tror att man kan dra en parallell med bilkörning. Visst låter det lite rubbat, men jag tror ni fattar snart. =0)
Vilka är det som anser sig vara bra bilförare och som säger det högt? Jo, ganska ofta män och många gånger unga män i 20-30års åldern, vi kvinnor är ofta lite mer försiktiga med att säga att "Jag är bra!" och visst när det gäller bilkörning kanske det är positivt, eftersom det också visar sig att det i många fall är just unga killar som hamnar i olyckor. Men sätt in samma tänkande i en arbetsintervju eller något liknande. Om vi tjejer vågar ta plats, vågar säga att "Jag är bra!" "Jag kan detta minst lika bra som någon annan". Om vi börjar anse oss som bra och att kunna, så kommer vi också vara det. Vi kommer att gå in på det där kontoret, för den där intervjun, och stå raka i ryggen och visa att det här kan jag minst lika bra som någon annan. Och visst det kanske inte är så att vi vinner varje gång, ibland slutar det med en "krock" och förhoppningsvis så ger den bara några lätta små skrubbsår, som har läkt på en vecka eller två. Men vi lärde oss något och kommer parera det ännu lite bättre nästa gång. Och antagligen var det kanske så att det inte alls var vad jag hade tänkt i alla fall. Men jag var där, jag presenterade mig själv, trodde på mig själv och visade alla andra, "akta er för här är jag och det här kan jag lite bättre än er!"
Det är dags att vi börjar tro på oss själva och våga säga "jag är bra på "! Inte förens vi börjar med det kommer det bli så, det är dags att sluta vara offer och se till att våga vara den som sätter sina egna fötter längs fram.
Ett tips på att bygga upp sitt självförtroende och sin självkänsla är att säga till sig själv, i spegeln, "jag är bra", "jag kan det jag gör", "jag är snygg" (!) Våga vara och vara mycket!
Bilden har jag hittat här
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar